Det är orättvist hur livet ter sig ibland. För en månad sedan dog min mammas sambo. Helt upp och ner bara. I köket, på morgonen innan mamma gått upp. Hon hittade honom på kökssoffan.
Så sjukt overkligt. Jag trodde att min pappa skulle dö före honom. Men nu dog min plastpappa först. Så sjukt orättvist.
I fredags var det begravning och hur än jag ville släppa ut all min sorg och alla tårar gick det inte. Freja var med och hon krävde mig hela tiden. Hon var ledsen för att jag var ledsen och ville verkligen inte somna. Sista psalmen dansade hon och jag – då somnade hon och mina tårar välde upp.
Under hela kortegen till graven rann tårarna. Stora och oändligt många. Med Freja i selen sa vi vårt sista hejdå till mannen som varit i min mammas liv i 11 år. 11 år av upp- och nedgång, massor av kärlek och fina blommor. Allt tog slut i fredags. Svens ena barnbarn sa- nu får morfar nya blommor att sätta i sin nya trädgård.
Det blev fint. Men det gör ont. Ont för att jag aldrig kommer att få träffa honom igen, ont för att aldrig kunna fråga honom om saker som bara han kan, ont för att mamma blev ensam igen, ont för att tre barn plus fem extra barn förlorat en fadersgestalt som aldrig mer kommer igen, ont för att jag aldrig kommer få slänga käft med honom igen. Det gör ont i hela hjärtat.
