Imorgon är det dags för en runda till psykologen.
Jag brottas med förlossningen och allt runt omkring den första tiden.
Måste prata av mig och älta klart.
På det berömda pappret var min förlossning "lätt". För mig - ett helvete, ett trauma.
Jag hade en föreställning om att när jag fick upp min bebis på bröstet skulle det vara kärlek vid första ögonkastet.
Men istället var jag räd och likgiltig.
Jag fick se min bebis i 15 minuter. Sen gick de iväg med henne till neo och jag fick inte följa med. Jag träffade inte henne förrän morgonen efter. Det kändes sjukt tufft och väldigt hemskt.
När jag såg henne för första gången ordentligt och inte hög på lustgas så kände jag ingenting. Jag var bara rädd och orolig.
Varje gång jag höll henne viskade jag: snälla dö inte!
Varje gång.
Klarar inte skriva mer nu. Blir för ledsen.
Första bilden 10 timmar efter förlossningen.