Ligger och lyssnar på musik och får minnesbilder från svunna tider. Både glada och jobbiga minnen från förr. Det är galet hur mycket musik sätter sin prägel på livet. Vissa låtar såsom hugger i sten med Winnerbäck betyder så otroligt mycket. Jag var 2006
så trasig i hjärtat efter att ha blivit lämnad av den som jag då trodde var mitt livs kärlek. När min syster tog med mig på konsert med Winnerbäck blev jag mer hel igen. Kärleken till låtarna tog över och just hugger i sten blev vändpunkten. Figuren
i låten var jag och hur jag sattes ihop igen.
Metallicas One är också en sådan låt med så otroligt mycket känslor och minnen.
Minnen som gör både ont och gott. Minnen från tider som jag trodde var bortglömda men när man ligger här och hjärnan går på helvarv så kommer de upp. En gammal kärlek som jag trodde var borta för alltid dök upp i huvudet och känslan av hat, ilska, förlåtelse,
förbannelse, glädje blandas i maggropen och det blir en kavalkad av känslor som flyger genom kroppen. Jag landar ändå i att det som varit blev till det som är nu.
Tacksamhet för att inte fastnat i den lilla hålan jag kom från. Tacksamhet för att barn inte var inblandade då.
Tacksamhet för att jag gått min väg även när ingen annan trodde på mig eller ens förstod varför jag valde som jag gjorde. Varför jag var snabb med att välja bort istället för att inkludera. Förstörde relationen som vän istället för att hålla kvar.
Tacksamhet för att jag kan se tillbaka och inse att jag valt så otroligt rätt efter det och fått landa i mitt liv som blev mitt.
Tacksam för allt jag varit genom då jag är en mycket mer stabil människa idag än vad jag var då.
Tacksam för mina två barn. Tacksam för mannen i mitt liv som jag älskar över allt annat. Tacksam för vår familj tillsammans. ❤️