Pappa Pers MS-diagnos ställer till det i mitt huvud. Det känns som om jag tog det på ett annat sätt än han. Jag målar fan på väggen och är orolig 24/7. Ibland kan jag "glömma" bort just bara för att få en paus från tankarna om att han aldrig
kommer bli frisk. Jag kanske förlorar honom tidigare än om han inte varit sjuk. Vad gör vi om medicineringen inte funkar. Hur ska vi kunna bo på andra våning om han inte orkar gå i trappor mer? Hur ska vi kunna ta oss någonstans när han är den som
har körkort och inte jag.
Så sjukt mycket om och men i min hjärna. Ligger vaken om nätterna och tänker. Ältar och tänker. Letar efter svar men hittar inget vettigt.
Blääääää! Jag hatar MS!