10:30 var det dags för KUB-test. Per tog det hela med ro, kändes det som i alla fall. Jag var nervös och kissnödig, men inget kissande 1 timme före undersökningen.
Vi kom till mottagningen ganska tidigt och satt ner och väntade. Klockan blev tillslut 10:30 och en dam kom och hämtade oss i väntrummet. Jag fick väga mig och sedan fick vi sitta ner och prata lite innan själva undersökningen skulle börja. Specialistbarnmorskan var ganska rak och väldigt okänslig och hon sa mer eller mindre till oss att resultatet kommer vara dåligt, redan innan undersökningen.
Jag hade lämnat blodprover hos min BM veckan innan KUB och där såg alla prover, som hon kunde se direkt, bra ut.
Vi leddes in i ett nytt rum där ultraljudet skulle äga rum. Jag la mig på britsen och kände hur spänd jag var, som en fiolsträng, jag kunde inte slappna av. Fötterna skakade och hela jag var nervös. Per tog min hand och försökte lugna mig. Även BM försökte lugna mig med att lägga sin hand på min arm och prata med mig. Men jag var för spänd på vad jag skulle få se på skärmen.
Det kalla gegget kletades in på min mage och hon började köra runt grejen som skulle visa mig mitt barn. Pyret aka räkan bönan mini, kärt barn har många namn, dök upp på skärmen. Hjärtat tickade på fint och tårarna rullade ner för kinderna och in i öronen på mig. Då släppte lite av nervositeten och jag fastnade med blicken på pyret.
BM skulle nu mäta nackspalten. Hon mätte många gånger och sa att pyret låg stilla och fin så hon kunde mäta ordentligt. Dock kände både jag och sambon att hon mätte lite galet sista gången, det kändes som att hon var på helt fel ställe och mätte, sen skrev hon ut bilder till oss som vi skulle få ta med hem.
Vi bytte rum igen efter undersökningen och BM började knappa in all data som hon samlat in. Dels mina blodprover, min ålder och även nackspalten. Det tog en liten stund innan hon var klar och ett resultat dök upp på skärmen. 1:145 på downs syndrom, trisomi 21, och 1:4080 på trisomi 13, 18. Hon hade tidigare berättat att de som får ett resultat under 1:200 får en remiss för moderkaksprov/fostervattensprov. Jag slutade lyssna och andas. Det blev helt tomt i mitt huvud. Jag hade försökt vara inställd på det värsta men när man sitter där med resultatet i hand är man inte särskilt stark oavsett förberedelser eller inte.
Per lyssnade på det lilla BM hade att säga och frågade frågor som hon inte kunde besvara alls. Hon sa i princip bara att vi skulle gå hem och fundera över hur vi skulle gå vidare. Om vi skulle ta remissen eller om vi skulle leva på hoppet. Tack! Eller nått! Vi fick bilderna på pyret i ett kuvert och fick gå hem. Remiss skulle skickas oavsett och det var upp till oss om vi ville använda den.
När vi kom ut i bilen så pratade vi om hur lustigt och fel allt kändes. Hur kall och okänslig hon var och om att det kändes som att hon mätte fel, som att hon blev lite för stressad. Allt var kaos.
Kuvertet med bilderna låg innanför min jacka för att skyddas mot regnet som öste ner. Per körde hem mig för att sedan fortsätta jobba. Hemma bröt jag ihop.
Jag började googla och leta efter fler som fått en sämre sannolikhet på KUB-testet. Hittade en del och många som gått vidare med moderkaksprov/fostervattensprov hade fått bra resultat där. Men jag var ändå orolig, katastroftänk direkt, det kunde ju vara något som inte stämde med vårt barn. Vi hade pratat ihop oss innan om vad vi skulle göra om det visade sig vara något galet och vi var eniga. Vi skulle göra abort om det visade sig vara något som inte stämde.
Det gick några dagar och de ringde från Östra sjukhuset. Jag fick en tid till moderkaksprov måndagen efter vårt KUB-test. Väldigt fort gick det. Helgen flög iväg och helt plötsligt var det måndag. Jag var inte lika nervös denna gången. Det kändes som att oavsett så visste vi vad vi skulle göra.
Denna gången var det en manlig läkare som gjorde undersökningen. Först informerade de mig om vad de skulle göra och hur det skulle gå till. Sedan fick jag lägga mig ner och få kall gegga på mig igen. Han körde runt med grejen för att hitta pyret. På skärmen dök det upp en liten plutt med tickande hjärta och pyret sög på tummen. Läkaren mätte huvudet och jag ställde frågor på om det verkade normalt eller inte. Han svarade att det var alldeles normalt när man var i v 13 som jag va i. Bara att få svar fick mig att bli mer lugn. Han mätte även pyret och nacken en gång till. Fortfarande normalt värde där. Jag fick torka bort all geggan för nu var det dags för nålen.
En lång nål som skulle föras ner till moderkakan för att ta lite vävnad. Läkaren förklarade en gång till hur det skulle gå till och vad han skulle göra. Sjuksköterskan tvättade av magen och la på ny gegga som var steril, från och med nu var jag tvungen att ligga stilla och inte röra magen.
Läkaren letade upp pyret igen och såg till så att han såg moderkakan bra. Sen stack det till, jag blundade och försökte andas, jag såg hur nålen kom ner till moderkakan på skärmen och hur det sögs upp vävnad genom nålen och i sprutan som sjuksköterskan höll i. Läkaren var nöjd efter 25 sekunders stickande. Han drog nålen snabbt och det isade till i magen. Själva sticket kändes som kraftig mensvärk och ett getingstick, samtidigt! AJ!!!
Läkaren sa att jag var klar och att han hoppades att han inte skulle behöva ringa mig utan att han skulle skicka ett brev om allt var okej. När jag klätt mig så sa han: vänta du är ju Rh-negativ, då ska du få en spruta också.
Då kändes det som att det blev för mycket. En spruta för vad då? Jag fattade ingenting och ville bara gå hem. Sjuksköterskan ledde mig in i ett annat rum och jag fick vänta på en annan sjuksköterska som skulle ge mig sprutan. När hon kom så frågade hon mig om jag visste vad det var. Ingen aning svarande jag. Hon förklarade för mig där och då men jag kunde inte ta in det. Jag fattade att jag skulle få en spruta i rumpmuskeln och att det var för att jag inte skulle skapa antikroppar mot mitt eget barn.
En helt galen dag. Googlade sönder Rh-negativ och mådde sämre och sämre. Det är egentligen inget farligt men kan vara bra att veta tills nästa gång men är gravid. Orkar inte förklara allt här just nu riktigt. Men 1177 förklarar det ganska bra på sin sida.
Provsvaret skulle ta en vecka. Denna jävla väntan. Kuvertet med bilderna på pyret låg orörda. Jag klarade inte av att ta upp dom. Jag ville inte se. Inte förrän jag visste att allt var okej.
Torsdagen kom, otålig som jag är så ringde jag till min BM för att se om de fått något svar. De skulle ringa upp under eftermiddagen. Ringde till specialistBM som sa att hon inte kunde se något och att de skulle få svaret samtidigt som jag.
Jag tog en lång promenad med Charlie, vår hund, för att skingra tankarna. När vi kom hem kollade jag posten och såg att det fanns ett brev till mig från Vgregionen. Hjärtat slog dubbla slag. Först tänkte jag att det var räkningen på KUB-testet eftersom vi fick betala det själva. Men jag öppnade och såg att det inte var någon avi längst ner. Det var svaret som hade kommit.
Att läsa orden: Proverna såg normala ut och det finns inga kromosomavvikelser, kan ha varit de bästa orden jag någonsin läst.
Min BM ringde upp 5 minuter efter att jag öppnat brevet. Jag samlade mig och frågade om hon hade fått samma svar som jag. Det hade hon. Jag frågade även om hon hade svaret på vilket kön mitt lilla pyre hade. Det hade hon. Jag vill veta sa jag. BM svarade: Det är alldeles perfekta XX-hormoner. Då kom det ett litet skrik från mig. Som jag trott från början så var det en liten tjej i magen.
Ringde upp min älskade sambo och frågade om han ville bli pappa i juni. Han frågade om det var sant och om allt var bra. Det var det. Berättade för honom att det är en tjej vi ska ha.
På kvällen ringde vi våra föräldrar och berättade nyheten. Den bästa nyheten av dem alla!
Pyret i vecka 12, 11+5.